Det är helt förståeligt att ni människor utanför hästbranchen tänker att vi ryttare måste vara totalt befriade från vett, vi klandrar er inte. För er är ridsport är en dyr, smutsig, tidskrävande och farlig sport där man ger mer än man får tillbaka. Ni ser oss med de där slitna byxorna, leriga kängorna och håret som är mer lik en gödselstack än ett hår. När ni försöker övertyga oss om att förstå att vi skall sluta ”för vår egen skull” (men såklart inte lyckas) så tänker ni ”din dumma, envisa idiot”. Vi svarar med en blick som säger ”jag dör hellre än slutar”.

Här är fakta: Ridsport är en skitsport där man sliter som ett djur för att få en gnutta framgång, det är en sport där alla bara tänker på sig själva och på pengar, en sport där man är ensammast i världen och där folk gör avskyvärda saker för sin egen vinning. Det är en sport där man som ryttare måste jobba hårt för att duga, för att bli accepterad och för att inte bli sparkad på. Du måste inte bara rida bra, du måste också ha det senaste inom utrustning, annars räcker det att du kliver av bilen på en tävling för att dömas ut av blickar och ord, ord som stannar bland konkurrenterna men som alltid kommer att finnas där, för i ridsport pratar vi inte med varandra, vi pratar om varandra. En stämpel som väl är satt är svår att få utsuddad.

När vi ryttare tror att vi snart är ”där”, att vi snart får känna på den där framgången som ofta innefattar två minuter, det vill säga att vi gör en som vi kallar ”super runda” med noll fel, så är det inte alltför sällan vi snubblar på målsnöret och sista hindret faller. Förlusten är ett faktum. Det är marginaler som är så små att dem knappt syns, om inte på pappret då. För när vi egentligen skulle stått där högst upp som segrare så hamnar vi istället någonstans i mitten av resultatlistan på grund av det där nedslaget. Och vem bryr sig om ett namn i mitten på resultatlistan? Ingen! Det kvittar hur bra vi rider.

När vi väl gör den där superundan så har vi ibland tur och då kommer det kanske fram en normalstörd person och berömmer oss för vårt jobb.
Fast det som speglar verkligheten och som är en mer förekommande variant är – när vi tror att personen som kommer fram efteråt och berömmer oss gör det för att han eller hon vill, men istället vill åt hästen vi sitter på. Hästen vi lagt år av slit, svett och tårar på för att få den där den är idag.
Då har vi inte så mycket att säga till om eftersom att hästen vi sitter på inte ägs av oss själva, just för att vi inte haft råd och köpa oss en egen bra häst. Istället lägger vi pengarna på att underhålla alla de andra hästarna vi dragit på oss under åren men som inte blev så bra som vi hoppats på. Eller så har vi fullt upp med att hålla den enda häst vi har med mat och diverse faciliteter.

Ni kanske har rätt ändå, det verkar inte klokt det här med ridsport. Vilka nötter!

Vi håller med om en sak – ridsport är svårt.

Ja, ridsport är fruktansvärt svårt. Men vem har sagt att det skall vara enkelt?

Det finns en tjej som alla känner, som själv är i branschen och hon kanske är en nöt, men hon skulle aldrig över sin döda kropp ge upp. Och vet ni varför? Därför att hon gång på gång har bevisat både för sig själv och för andra att det går om man bara vill. Det tar tid, men det går! Man får ingenting gratis och till du inte bevisar något så ses du som en amatör och blir nedsedd på. Om du inte har pengar då, för då kan du köpa dig framgång. I alla fall till en början, sen kommer oftast verkligheten ikapp.

Hon har hållit på med hästar i 17 år och sedan dagen då hon fick sin första häst, för 13 år sedan så har det inte gått en dag då hon tänkt ”jag skiter i detta”. Hon har fått vad man kallar ”ök”. Det vill säga skithästar på ren svenska. Hästar som inte ställt upp ett skit trots att hon mockat deras skit, ryktat dem, matat dem, lindat deras ben, köpt dyr specialbeställd utrusning till dem, klappat dem, trott på dem, tagit in dem när det regnat, masserat dem, alltid satt dem före sig själv och aldrig slutat tro på dem. 

Hon har trots ösregn tagit sin cykel och cyklat till stallet och lämnat läxorna hemma. Hon kunde inte bara skita i det eller säga ”äh jag gör det imorgon”. Det ville hon aldrig heller, inte en enda dag har hon tänkt så. 
Hon har tagit på sig titeln ”hästnörd” och levt med att de snygga killarna i skolan gnäggat när hon gått förbi, men hon brydde sig inte för hästarna vägde tyngre.

Hon hade en häst, den var inte speciellt talangfull. Den kastade av henne varje dag i två år, efter det tog det ett år för att få den att hoppa, sedan ytterligare ett år för att komma igenom en bana utan att bli utesluten. Fem år efter att hon fått den gjorde den sin första felfria runda. Den dagen grät hon.

Hon la ner fem år av sitt hjärta, fem år att sin ekonomi och fem år av slit för att få den där nollan, på EN häst!
Men hon fick också ett kvitto på att det faktiskt gick. Folk som tidigare sagt åt henne att slakta hästen kom fram och berömde henne, och denna gången från hjärtat.

Det låter idiotiskt och det kanske till och med var så att det var idiotiskt, men vet ni vad? Hon är SÅ glad att hon gjorde det. Hon slutade aldrig tro och hon gav aldrig upp och hon fick sin seger!

Denna storyn är inte bara hennes, den speglar idrottsmannen ”ryttare”. En person med en kämparglöd som är svår att släcka!
För känslan när det väl funkar, känslan av att stå i rampljuset, om det så bara är för två minuter, är värd varenda minut av slit. Känslan när allting klickar, när man fightas tillsammans med hästen och känslan att rida i mål efter en super runda, den går inte att sätta ord på.
Bekräftelsen man får när arbetet man lagt ner ger ett resultatet och ett kvitto på att det faktiskt går, om man bara vill.
Den känslan är helt fantastisk och går inte att ersätta med något i hela världen.

Kallas oss hästnördar, men ridsport är en fruktansvärt svår sport och vi är dem sista att säga att det är enkelt. Men vi säger att ingenting är omöjligt och det kommer vi alltid att stå för, för vi är ryttare. 
Vi tror på att gå den hårda vägen. Allt är möjligt, om man bara vill!

Så nästa gång du tänker döma en ryttare, gör det inte.