En ryttarinspiration v. 12

Det finns en kvinna som heter Julie Krone, hon var en stor tävlingsryttare och profil inom jockey. Hennes historia är fantastisk, hon har verkligen tagit sig igenom det mesta för att stå där uppe på prispallen. I USA är hon en legend. Det har skrivits böcker om henne och till och med gjorts en film. Hon har utsetts till tidernas tuffaste idrottsperson av USA Today. Det är stort.. För en sådan titel måste man ha gjort något speciellt.
Så vad har hon gjort?

Vi kan alla lära av henne. En riktigt vinnarskalle!

År 2000 blev hon det första kvinnan att komma med i Thorougbred Hall of Fame med 3 704 segrar. 
Hon hade ridit in över 90 miljoner dollar och dessutom hade hon fått ESPY priset 1984 som bästa kvinnliga idrottare tack vara sin vinnarinstinkt. 

I en intervju blev fick hon frågan ”Du vann massas tävlingar, men du föll väl också av och skadade dig?”
”Jag föll av massor av gånger och bröt det mesta i kroppen", svarade hon. ”Ryggen, benet, fotleden, revbenen, allt, men det stoppade inte mig. Det finns inget som är som att göra det du älskar och få betalt för det.”

Intervjuaren fortsatte.. ”Var det svårt att vara kvinna i en mansdominerad verksamhet?”
”Både ja och nej,” svarade hon. ”Att vara man eller kvinna varken ger eller tar från vår sport. Utmaningen ligger hos ägare och uppfödare och deras tankesätt att aldrig låta en kvinnlig jockey rida."
”Hur kom det sig att du lyckades?”
”Jag bara gjorde det.” Hon log. ”Jag kommer ihåg en traditionalist som sa, ’Julie, jag vet att du är en bra ryttare och kan allt, men jag skulle aldrig sätta en kvinna på någon av mina hästar’. Jag tänkte för mig själv, gubbe, du har precis slagit mig rakt i ansiktet. Det blev mitt mål att visa att han hade fel. Några år senare, när jag radat upp en massa vinster, inklusive en i Breeder’s Cup, ändrade han sig. Jag fortsatte sedan och vann en massa lopp för den mannen. 

”Blev du irriterad när du fick nej hela tiden?”
”Naturligtvis, men jag fick ut någonting av det. Det gav mig ett mål! Han gjorde mig en tjänst genom att hälla bränsle på min inre eld. Jag tog hans inställning som en utmaning.”
”Jag upptäckte att om jag visade mig där varje dag och gjorde mitt bästa skulle det slutligen sätta mig på en häst bara för att bli av mig.”
Med glittrande ögon tillade Julie, ”och ja tro! Det var min tro som fick mig att inte falla över kanten när allt gick riktigt dåligt. Det var det som fick mig att ta mig igenom alla motgångar och skador. Man ska aldrig sluta tro!”

Så vad kan vi lära oss av Julie?
Ge aldrig upp, var envis, fightas! Använd folks tvivel som bränsle. Och framför allt, tro på dig själv! Om inte du tror på det, vem ska då göra det? Våga dröm stort, våga ta för dig och våga gå efter dina drömmar. Oavsett om du är 12, 22 eller 53 år så är det aldrig för sent.
Gör det som gör dig lycklig och lyssna på människor som har gjort det som du vill.
Det kommer alltid finnas människor som tycker du drömmer för stort eller att din idé är dålig, att du är för gammal eller för ung, för smal eller för tjock, det kommer vara så oavsett vad du väljer att göra. Så därför, gör det för dig själv och inte för någon annan. Det är ditt liv och det är du som är VD och det betyder att ingen annan än du kan bestämma!
Så gå efter dina drömmar. Livet är här, livet är nu och valet är ditt. 

Johanna Lassnack 

 

Vad tycker du?